Guest
Väl klingar sången i Frithiofs sal, och skalderna prisa hans ättartal. Men sången gläder ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder. Och jorden har åter klädt sig grön, och drakarna simma igen på sjön. Men hjeltesonen han vandrar i skogen och ser på månen. Nyss var han likväl så lycklig, så glad, ty muntre kung Halfdan till gäst han bad och Helge dyster, och de hade med sig sin sköna syster. (Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand och kände tillbaka en tryckning ibland, och såg betagen alltjämt på de kära, de ädla dragen.) De taltes vid om de glada dar, då morgonens dagg låg på lifvet qvar, om barndomsminnen, de rosengårdar i ädla sinnen. ----- “I kungar, skön Ingeborg är mig kär; af eder jag henne till brud begär, och den förening hon var väl äfven kung Beles mening. Då reste sig Helge och talte med hån: “Vår syster är ej för en bondeson. Nordlandens drotter må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.
