Guest
Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd, hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd. Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann; hon var den friska våren, den kulna höst var han. Då trädde uti salen en okänd gubbe in, från huvud och till fötter han insvept var i skinn. Han hade stav i handen, och lutad sågs han gå, men högre än de andra den gamle var ändå. Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr; där är de armas ställe ännu, som det var förr. De hovmän logo smädligt och sågo till varann och pekade med fingret på luden björnskinnsman. (Då ljungar med två ögon den främmande så vasst, med ena handen grep han en ungersven i hast, helt varligen han vände den hovman upp och ned; då tystnade de andra -vi hade gjor) “Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid? Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid! Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?“ Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån. “Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill. Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till. I Ånger är jag uppfödd, min arvgård heter Brist, hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.
