Guest
Stackars Dickhard, som ger sin syn på saken.. “Under 1600-talet ägnade sig Svenska Afrikakompaniet åt handel med guld, elfenben och socker – och med tiden åt en allt mer omfattande slavhandel. Men innan kompaniet vuxit sig starkt nog drabbades det av en allvarlig kris. Hur viktig var vår afrikanska koloni? Det har vållat uppståndelse i svenska medier, bland annat i Göteborgs-Posten, att SVT:s ”Historien om Sverige” föredrar att skicka Simon J Berger till Ghana istället för till Göteborg. Hur kan man mena att den kortlivade svenska kolonin vid Cabo Corso förtjänar mer utrymme än uppkomsten och utvecklingen av Sveriges andra stad? Det här är inte rätta platsen att utröna vilka förmodat postkoloniala perspektiv som har väglett producenterna, men det finns en annan fråga som antagligen är viktigare att konfrontera för majoriteten av tv-tittarna och tidningsläsarna. Hur viktig var egentligen vår afrikanska koloni? Blev Sverige en stor slavhandelsnation eller inte? Den svenska handels- och koloniverksamheten i Afrika inleddes i mitten av 1640-talet. Initiativtagare var Louis De Geer, som beskyddades av kronan och dessutom investerade ett stort personligt kapital. Den första resan om vilken vi har god information ägde rum 1646 under ledning av kapten Arend Gabbes på fartyget St. Jacob. Skeppet avseglade från Göteborg den 12 maj och nådde Guineakusten i juli. Afrikansk handel intresserade drottningen Dödligheten var hög eftersom dysenteri bröt ut i lastutrymmet redan innan Atlantöverfarten påbörjades, men till slut kom Gabbes fram till Barbados och sålde sin last till engelska plantageägare. Därefter skaffade han sig ny last, främst socker, och återvände till Göteborg på sensommaren 1647. Vinsterna bevisade för svenskarna att afrikansk handel var värd att satsa på. Till skillnad från riksrådet, som var skeptiskt inställt till dylika äventyrligheter, blev drottning Kristina intresserad och understödde Louis De Geers vidare planer. Inom kort hade Carlof byggt upp ett imponerande handelsnät längs kusten i dagens Ghana. Efter att han lämnat tjänsten 1652 fortsatte kompaniet att expandera under ledning av den nye kommendanten Isaac Mivilla från Basel. Det var Mivilla som påbörjade byggandet av ett regelrätt fort i Cabo Corso, vilket fick namnet Carolusburg. Det byggdes av sten med tjocka murar och vette mot havet. I ombyggt skick står fortet ännu kvar vid Ghanas kust och är numera känt som Cape Coast Castle. De varor som kompaniets skepp förde till Carolusburg var de sedvanliga: textilier, järnstavar, smycken, kopparföremål, knivar och speglar, det mesta inhandlat i Amsterdam hos lokala hantverkare och handelshus. Den i särklass viktigaste produkten kompaniet forslade tillbaka till Europa var guld, följt av elfenben och socker. Dessutom ägnade man sig åt en med tiden allt mer omfattande slavhandel, både med den portugisiska kolonin São Tomé och med Västindien. Om Svenska Afrikakompaniet hade fortsatt att bedriva handel i Guineabukten och vidareutvecklat sina kontakter med de västindiska plantagesamhällena hade Sverige mycket väl kunnat utvecklas till en aktiv slavhandelsnation, som fallet blev med Danmark. Men så blev det inte. Kompaniet drabbades av en allvarlig kris innan det hade vuxit sig starkt nog att kunna stå emot attacker. Ironiskt nog bar den man som byggt upp kompaniets verksamhet, Henrich Carlof, huvudansvaret för att det gick som det gick. Carlof kände sig överspelad och lämnade kompaniet 1657, varefter han vände sig till den danske kungen Fredrik III och erbjöd honom sina tjänster. Carlof ville hämnas. Vid denna tid planerade Fredrik krig mot Karl X Gustavs Sverige, vars trupper befann sig långt borta i Polen, och i april samma år gav han Carlof tillåtelse att föra krig mot Svenska Afrikakompaniet i den danska kronans namn. Han anlände till Guldkusten i januari 1658 och intog på kort tid samtliga svenska handelsstationer. Svenska Afrikakompaniet isolerades och även Carolusburg föll. Det danska väldet blev inte långvarigt. I enlighet med statuterna i Roskildefreden 1658 skulle fortet återlämnas till svenskarna, och de inledande svenska framgångarna under kriget 1658–1660 gjorde köpmännen i Afrika nervösa. De trupper Carlof lämnat kvar övermannades av afrikanska krigare som var allierade med Sverige, och i maj 1659 stod Carolusburg åter till Svenska Afrikakompaniets förfogande. Några nya kraftansträngningar för att dra igång verksamheten gjordes emellertid inte. Kapital saknades. Luften hade gått ur projektet och sedan andra afrikanska trupper intagit Carolusburg i april 1663 gjordes inga nya svenska försök att återta ställningarna. Fortet övertogs av nederländarna, som ett år senare miste det till engelsmännen. (Länder skall i detta nog med fördel översättas till företagsintressen...)
